ett sista andetag
Då var vi här. Bloggen har inte varit i sin bästa form den senaste tiden. Ja den har varit lite haltande hela säsongen. Nu har jag tänkt igenom det hela och här kommer min avslutande krönika (tror jag i alla fall att det är) på KnektNytt.
Jag orkar inte läsa igenom texten så alla fel som finns här får ni leva med
När jag tänker på Gnosjö IBK är det mycket som kommer fram. Det fanns en tid innan Knektsvart var ett välkänt (för alla vet väll var det är?) uttryck. GIBK spelade från början i ett blå/svart hemmaställ. Det var i det matchstället som jag såg den första innebandystjärnan vid namn Ted. Han hade långt hår, page om jag minns rätt, och den magiska #21 på ryggen. Ja samma nr som Peter Forsberg som var den unga stjärnan i Colorado Avalanche. Jag minns ärligt talat inte hur bra Ted var eller ens om det var Knekt Persson eller en annan. Men någonstans där börjar ändå mina minnen till Knektarna. Det var en tid då spelarna hade coola smeknamn som Bobbo och hårda förnamn som Reima. Vilket lag det var. I alla fall om man är 10-12 år och man går till Töllstorpshallen för att se på innebandy.
Jag minns även när Claesson som ung junior försökte på med en målchest bakom sargen där han satt och rodde med klubban. Men inget i laget hängde på. Detta var i samma tid när förstafemman bestod av Peter backarna “Nys” Nyström, Daniel “Chris Donky Kong DK” Kristoffersson, centern Anders “Bosse” (vad hände med det smeknamnet?) Paulsson och forwardsen Rickard “Slobbodan” Claesson samt Johan Holmgren. De var kungar på lineuppen med alla de häftiga smeknamnen. Var bara Johan inte fick något av speakern.
Det kommer upp fler gamla minnen här nu men det är inte många av er läsare som kommer förstå dem.
Jag minns tiden då Frisk kom till klubben. Det var samtidigt som klubbledningen funderade på om man skulle ha ett herrlag alls. Men Markus kom till klubben och resan från div4 till div2 startade. Under den här tiden har jag några magiska minnen.
Steget från div3 till 2:an i Huskvarnas sporthall då Knektarna spelade till sig en andraplats och firma Strand-Claesson dominerade på planen i stort sett varje match. Just den matchen kunde inte Uhrbom vara med för han hade en inplanerad utlandsresa sen länge och det var många som undrade vem som skulle ta hans plats i andrafemman. Svaret blev junioren Jakob Björnell som även gjorde mål den matchen med en vacker backhand. Tyvärr var det i samma match som Johan Holmgrens knä gick sönder och en klippa i det defensiva spelet försvann. Men som tur var ordnade de svarta segern ändå och Gnosjö gick upp!
Inför säsongen som skulle komma anslöt Ola Karlsson, Johan Magnusson, Totte Lindahl (som tyvärr skadade sig innan säsongen startade), Klas Josefsson och säkert någon mer. Men det kändes som att det fattades något och plötsligt så hände det. Det fanns en skåning i Jönköping som hade precis avslutat en proffssejour i Lettland och innan det Finland. Han hade även spelat för JIK och en annan elitserieklubb innan och på något vänster lyckades ordförande Petersson få ett möte med honom och det hela slutade med en ny stjärna i laget. Gnosjö hade plötsligt den bästa målvakten i hela serien och det var mycket tack vare honom som Knektarna höll sig kvar i tvåan. Säsongen efter blev inte lika rolig och det blev en degradering till trean.
Inför den gångna säsongen var målsättningen att spelarna skulle ha roligt, utvecklas och vara med i toppen och slåss. Tyvärr blev det inte riktigt så framför allt på grund av det dåliga spelet på bortaplan. Men kontraktet säkrades i ett negativt kval och nu står vi inför en säsong i den nya div2.
Är detta en bra krönika? Nej det tycker jag nog inte men det är lite av mina GIBK-minnen.
Mina favoritminnen från den här tiden är.
Tobbes galna helg första året i tvåan. Först var han med div5-laget på fredagen och gjorde mål i en segermatch mot Hagaboda tror jag. På lördagen gjorde han mål igen, den här gången i J20 mot Öjaby. Sen kom söndagen och Tobbe skulle vara med herrarna för första gången det här året. Motståndarna var Solfjäderstaden (tror jag) och Tobbe smällde upp ett direktskott i nättaket. Knektarna vann även den här bataljen har jag för mig och hans nya smeknamn “Sniper” var fött av Greger i målet.
Segern mot Sävsjö samma säsong hade också ett magiskt ögonblick. Knektarna fick straff och Söderlund sa till Uhrbom att lägga den. Han gick sakta fram mot motståndarkeepern och höll klubban med högerhanden. Plötsligt tog han tre-fem snabba steg och tryckte upp bollen i nättaket och årets mål var där!
Andra året i tvåan skämde inte bort oss på läktaren med många glädjeämnen men det var ett visst derby mot Skillingarydarna från Vaggeryd. Inför den matchen blev Totte sjuk och Sigge hade precis kommit hem från en Asiensemester och därför blev det #48 Philip Hultegård född 92 som fick vakta målet. Han hade en period i rutin från tvåan sen tidigare men var taggad till tusen. Det blev en match där Knektarna kämpade till sig tre poäng och Eric med C stod för ett hattrick! Glädjen var enorm och det blev starten på en bra avslutning av säsongen.
Nu är vi här och motivationen för bloggen har försvunnit. Troligtvis blir det så att jag inte kommer blogga här mer men den kommer att finnas kvar om någon annan GIBK:are vill ta över sidan.
Jag vill passa på att tacka Gustav Söderlund för allt du gjort för klubben. Jag har haft många trevliga innebandysamtal med dig och du har förgyllt många tillfällen för mig.
Tack för allt du gjort!
ÄLSKA GIBK!
Jag orkar inte läsa igenom texten så alla fel som finns här får ni leva med
När jag tänker på Gnosjö IBK är det mycket som kommer fram. Det fanns en tid innan Knektsvart var ett välkänt (för alla vet väll var det är?) uttryck. GIBK spelade från början i ett blå/svart hemmaställ. Det var i det matchstället som jag såg den första innebandystjärnan vid namn Ted. Han hade långt hår, page om jag minns rätt, och den magiska #21 på ryggen. Ja samma nr som Peter Forsberg som var den unga stjärnan i Colorado Avalanche. Jag minns ärligt talat inte hur bra Ted var eller ens om det var Knekt Persson eller en annan. Men någonstans där börjar ändå mina minnen till Knektarna. Det var en tid då spelarna hade coola smeknamn som Bobbo och hårda förnamn som Reima. Vilket lag det var. I alla fall om man är 10-12 år och man går till Töllstorpshallen för att se på innebandy.
Jag minns även när Claesson som ung junior försökte på med en målchest bakom sargen där han satt och rodde med klubban. Men inget i laget hängde på. Detta var i samma tid när förstafemman bestod av Peter backarna “Nys” Nyström, Daniel “Chris Donky Kong DK” Kristoffersson, centern Anders “Bosse” (vad hände med det smeknamnet?) Paulsson och forwardsen Rickard “Slobbodan” Claesson samt Johan Holmgren. De var kungar på lineuppen med alla de häftiga smeknamnen. Var bara Johan inte fick något av speakern.
Det kommer upp fler gamla minnen här nu men det är inte många av er läsare som kommer förstå dem.
Jag minns tiden då Frisk kom till klubben. Det var samtidigt som klubbledningen funderade på om man skulle ha ett herrlag alls. Men Markus kom till klubben och resan från div4 till div2 startade. Under den här tiden har jag några magiska minnen.
Steget från div3 till 2:an i Huskvarnas sporthall då Knektarna spelade till sig en andraplats och firma Strand-Claesson dominerade på planen i stort sett varje match. Just den matchen kunde inte Uhrbom vara med för han hade en inplanerad utlandsresa sen länge och det var många som undrade vem som skulle ta hans plats i andrafemman. Svaret blev junioren Jakob Björnell som även gjorde mål den matchen med en vacker backhand. Tyvärr var det i samma match som Johan Holmgrens knä gick sönder och en klippa i det defensiva spelet försvann. Men som tur var ordnade de svarta segern ändå och Gnosjö gick upp!
Inför säsongen som skulle komma anslöt Ola Karlsson, Johan Magnusson, Totte Lindahl (som tyvärr skadade sig innan säsongen startade), Klas Josefsson och säkert någon mer. Men det kändes som att det fattades något och plötsligt så hände det. Det fanns en skåning i Jönköping som hade precis avslutat en proffssejour i Lettland och innan det Finland. Han hade även spelat för JIK och en annan elitserieklubb innan och på något vänster lyckades ordförande Petersson få ett möte med honom och det hela slutade med en ny stjärna i laget. Gnosjö hade plötsligt den bästa målvakten i hela serien och det var mycket tack vare honom som Knektarna höll sig kvar i tvåan. Säsongen efter blev inte lika rolig och det blev en degradering till trean.
Inför den gångna säsongen var målsättningen att spelarna skulle ha roligt, utvecklas och vara med i toppen och slåss. Tyvärr blev det inte riktigt så framför allt på grund av det dåliga spelet på bortaplan. Men kontraktet säkrades i ett negativt kval och nu står vi inför en säsong i den nya div2.
Är detta en bra krönika? Nej det tycker jag nog inte men det är lite av mina GIBK-minnen.
Mina favoritminnen från den här tiden är.
Tobbes galna helg första året i tvåan. Först var han med div5-laget på fredagen och gjorde mål i en segermatch mot Hagaboda tror jag. På lördagen gjorde han mål igen, den här gången i J20 mot Öjaby. Sen kom söndagen och Tobbe skulle vara med herrarna för första gången det här året. Motståndarna var Solfjäderstaden (tror jag) och Tobbe smällde upp ett direktskott i nättaket. Knektarna vann även den här bataljen har jag för mig och hans nya smeknamn “Sniper” var fött av Greger i målet.
Segern mot Sävsjö samma säsong hade också ett magiskt ögonblick. Knektarna fick straff och Söderlund sa till Uhrbom att lägga den. Han gick sakta fram mot motståndarkeepern och höll klubban med högerhanden. Plötsligt tog han tre-fem snabba steg och tryckte upp bollen i nättaket och årets mål var där!
Andra året i tvåan skämde inte bort oss på läktaren med många glädjeämnen men det var ett visst derby mot Skillingarydarna från Vaggeryd. Inför den matchen blev Totte sjuk och Sigge hade precis kommit hem från en Asiensemester och därför blev det #48 Philip Hultegård född 92 som fick vakta målet. Han hade en period i rutin från tvåan sen tidigare men var taggad till tusen. Det blev en match där Knektarna kämpade till sig tre poäng och Eric med C stod för ett hattrick! Glädjen var enorm och det blev starten på en bra avslutning av säsongen.
Nu är vi här och motivationen för bloggen har försvunnit. Troligtvis blir det så att jag inte kommer blogga här mer men den kommer att finnas kvar om någon annan GIBK:are vill ta över sidan.
Jag vill passa på att tacka Gustav Söderlund för allt du gjort för klubben. Jag har haft många trevliga innebandysamtal med dig och du har förgyllt många tillfällen för mig.
Tack för allt du gjort!
ÄLSKA GIBK!
